I vår serie “Var kommer du ifrån?” träffar vi arbetarförfattaren Aino Trosell. Hon kommer från Malung, från en funkiskåk byggd av restvirket från den rivna sjukstugan. Hennes mamma drev resanderum i Malung på 1950- och 60-talet. Deras hem var ett gathörn där resande krämare tog in i veckorna och supande skogsarbetare landade på tältsängarna på helgerna med sprit från Mora, åtta mil bort.
Malung var skinnar- och vandringsbygd. Jofa var den stora fabriken – sex våningar hög – men trakten hade alltid varit fattig. Kvinnorna hade i generationer givit sig av på vandringar söderut vid Mikaeli i slutet av september för att söka arbete och inkomst. Många kom till Stockholm där de murade upp den nya staden, skurade öltunnorna på bryggerierna och arbetade hos herrfolket. Men de bar alltid med sig sin starka identitet som Malungsbor, i klädedräkt, seder och språk.
Malung ville bli en stor stad. Det blev en rik plats efter kriget. Allt pekade uppåt. I skuggan av den turist- och nationsskapade Siljansbygden växte man. Men sedan dog allt, på bara några år på 1960-talet. Framstegståget stannade. Persiennerna drogs ned på fabrikerna. Malung blev inte en stor stad, och Aino flyttade till Göteborg. Men återvände när hon fick barn eftersom hon – författaren – saknade språket. Identiteten höll på att försvinna. Malung på 1990-talet var en helt annan plats. Men vandringarna till jobben fanns kvar – även om de kallade det veckopendling.
Malung på 1960-talet, just när skinnbranschen var på väg att försvinna.
En kulla i Stockholm.
Dalkullor som vandrade till Stockholm för att arbeta.
Katalog Jofa Fabriken.
Jofa Fabriken.
En skinnare släpar sina verktyg över snön. De kom till byarnas kyrkor där de tog upp beställningar på skinnarbeten. De var stolta och skickliga men betraktades med viss nedlåtenhet av folket i trakterna dit de kom.
När Hotell Skinnargården öppnade 1956 kom storstadskänslan till Malung. Nu kunde man bli hur stort som helst var känslan.